kakan

Nu bär det av uppåt mot Pampas. Denna resa känns som piece of cake jämfört med nyss gjorda Tysklandsresa… Men lätt blir det väl nog aldrig att resa med barn, eller?

Retur till nyår…

Ett av mina nöjen är ju som kanske bekant att surfa runt på en lokal säljes-bytes-köpes-sida och lura bland annonserna. Ibland hittar jag guldkorn. T.ex. detta furubord bord som nån vid namn typ Bertil Jansson vill sälja för 200e. Det är ju så sött med de utradade pappersmuggarna och Aladdinasken på glänt. Vilken försäljningstrick, va:

Eller den här. Trekantig ny lampa för 10e. Kanske ljuset var bäst precis under köksfläkten på spisen, vad vet jag:

Ett par negativa slutsatser efter senaste veckas resande: Spädbarn och lågprisflyg är inte en bra kombination*. Spädbarn och vinterresor är inte en bra kombination**.

Ett par positiva slutsatser efter senaste veckas resande: Lill-Teppo hittar kompisar överallt. Har preferens för gamla tanter, barn och utländska medelålders män (???). Stirrar på dem intensivt tills han får ögonkontakt och fyrar sen av världens smajl och så är de Best Friends Forever. Det finns god mat i Tyskland. Och billig.

*Långa väntetider, trånga utrymmen, jobbiga promenader på blåsiga flygfält, noll service.. behöver jag säga mer?

**Halare, sockor, mössa på, ut i kylan i fem minuter, in igen. Snyta, torka. Tog du tutten? Halare, sockor, mössa av, inne i fem minuter, ut igen. Halare, sockor, mössa på.. Mössan, var är mössan?? ..

Ibland kan man tro att en bitter kärring tagit min kropp i besittning. Ibland är det bara så fantastiskt skönt att gå och klaga, t.ex. lämna tillbaks köttbiten som var för seg eller prylar som saknar delar. Igår fick jag ett gåvobevis på   posten att hämta ut ett Liberopaket med blöjor och annat gratis-är-gott-grejs. På Lindex i LUND skulle jag få hämta ut det. Så idag skickade jag ett mail där jag beskrev hur jag under inga omständigheter kan ta mig till LUND för att hämta ut min Liberokartong. Det var skönt.

På tal om returer så blev sambon så oerhört besviken på godispåsen igår. Rena skämtet, påstod han på fullaste allvar. Alla goda bitar var för få och det fanns inte en enda godis med chokladsmak i blandpåsen. Jag svor på att det inte var jag som hade ätit upp dem, utan att påsen var sån. Och han trodde mig! Hahaha!! Hade varit sött att se honom lämna tillbaks den halvfulla påsen och säga ”Alla goda bitar var borta när jag fick påsen!”

Bla bla, jada jada. Tror folk verkligen att mänskor är same same i verkligheten som i en blogg? Syftar inte på mig själv (denna gång).

Julen är verkligen på intågande. Grannens buskar lyser av juleljus. Idag dax att byta gardiner. Jihu, äntligen slipper jag min kökskappa som jag varit misstänksam till från första stund. Den har fått sin chans. Ajöss.

Resfebern börjar annars krypa inpå. Ni barnlösa kan väl föreställa er hur det skulle vara att resa med en kristallvas, eller nåt annat för er dyrt och skört. Vara tvungen att sitta med denna i famnen på flyget, sova med den, ta med den på restaurang. Man vill ju ogärna att den ska få nån repa eller gå sönder. Dock är väl en kristallvas kanske lite tystare och mer foglig än ett barn ändå. Min resfeber kretsar alltså kring barnet, det faktum att min garderob ekar (seriöst!) har jag inte tagit ställning till ännu. Så länge barnet är representabelt så.

Kattunge? Hundvalp? Tax, irländsk setter eller border collie? Den sistnämnda är sambons favorit och jag vet inte riktigt. En stor hund, och hårar gör den nog dessutom. Men säkert snäll, lydig och tillgiven. Taxen går nog bort också då den aldrig skulle få chansen att jaga. Det känns lite som att stänga in en fågel i en bur. Men vad vet jag, kanske det finns lyckliga taxar som inte får jaga också? Jag känner dock ingen. ńr rädd att den tar ut sina instinkter på annat oönskat vis. Så kvar är settern. Min allra bästa favorit. Dock inte sambons. Och så strandar diskussionen precis där den alltid gör.

Jag läste Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. En lite för putenuttig och förutsägbar bok för min smak, men jag fastnade för nåt i epilogen. Författaren citerar en berättelse skriven av en invandrare i Nya Zeeland:

”Det är någonting fundamentalt rätt med den plats där man fötts. Människorna beter sig så som man väntar sig och de delar ens egna outtalade antaganden. Vädret är som det ska vara. Himlen, skogarna och fälten skulle inte kunna se ut på något annat sätt.”

Precis så är det ju och ibland saknar jag det där förutsägbara. Det är såå skönt att komma ”hem” och uppleva att ”mänskorna beter sig så som man förväntar sig”!

Det här forumet känns som en berg och dalbana. Ena inlägget skrivet att fröken surtant, nästa inlägg av Barbie/en Teletubbie*. En kompis förlovade sig och jag känner mig precis lika glad som om det vore jag själv! Det gjorde riktigt min dag. Det är en skön känsla att känna sig uppriktigt glad och stolt för andras skull.

*De är väl lyckliga typer?

1. Bränna alla slitna myskläder och stå bredvid och titta på och mumla nån trollformel så att såna kläder aldrig tar sig in i min garderob igen! Alt. grilla korv på fanskapet

2. Tvätta håret

3. Sova två dygn

4. Ett kylskåp som fylls på av sig självt

5. En timeout! När ska avkomman börja GE mer än han TAR?

Nä, nu får det vara slut på gnället. Idag var vi till rådgivning för vägning och mätning och lite pickor. Allt gick bra.

Vi var också via butiken och jag köpte min första vaxduk på meter. Orsaken går att läsa i inlägget nedan. Jag är helt enkelt trött på att skrapa gröt från bordet. Sambon uppmärksammade duken på ett kanske mindre trevligt sätt. ”E sir ut som vi fammoas” Jo men tack!

Nu sitter jag med tarrarullor i håret. Ikväll blir det nåt som så vackert kallas Damernas afton. Inte att förväxlas med storstan Stockholms Ladies night (tyvärr). Vaxduk och damafton. Jag tror att jag officiellt blivit en tant. Rullorna i håret förstärker intrycket. Gokväll!