Usch, det har varit en natt och morgon direkt ifrån det varmaste stället ni kan tänka er och jag sitter och kämpar med att tänka "perspektiv". Snart är jag där. Ja, hur som helst. En till vagn ska det bli snart. En mycket mindre än nuvarande, en sittvagn med liggläge. Jag tänker mig att den kanske går att använda redan om en månad sisådär, med en liggpåse. Huvudsaken att den är lätt, smidig och liten att fälla ihop. Men ändå stabil. Vår nuvarande är helt ok, men tung, stor och enorm att fälla ihop. Tänkte att vagnarna kunde komplettera varann. Finns det nån sån?
Sådär. Nu har jag sportat med att läsa mina gamla inlägg från februari 2009. Känns faktist obekant att det är jag som skrivit en del av dem. Eller så har det hänt mycket på ett år. Misstänker det sistnämnda.
Jag tänkte på min sidotext här till höger. Vadå "bjuder på godbitar ur mitt liv".. Det är väl precis det som jag INTE bjuder på i denna bildlösa och låtsasanonyma blogg. Jag får kanske ändra det till slaggprodukter och annat krafs som jag kommer att tänka på som inte är värt att ta upp till diskussion irl. Sånt som jag låter komma ut osorterat och som egentligen inte alls kräver nån respons av nåt slag. Ja så får det bli.
Jag fick ett annat perspektiv på den tidiga morgonens sura meningsutbyten gällande en pigg, vaken little man i behov av ny blöja och stimulans. Sorry, sambon. Nu är jag tacksam för bajset och sömnbristen. Det finns ju kaffe.
Det är härligt att sortera knappar. Det är lite som att samla stenar. Barnsligt roligt. Man kastar de fula knapparna och sparar de fina. Man kan färgsortera eller storlekssortera. Man borde starta en retreat eller erbjuda stressless-kurser som involverar knappsortering. Leta reda på ett gäng deprimerade mänskor, sätta dem framför en stor låda knappar och be dem get in action och Oh! så mycket bättre de skulle må.
*Fler som avslöjat mig och vill ge sig till känna?? :) Tänkte alltså då jag synkroniserar fejsbok med blogg..
Sitter på vår nyspikade veranda och är mätt i magen efter sambons lunch. Vinden fläktar i ryggen och det är rätt svalt och skönt under vårt bordsparasoll. Det är några grader "kallare" idag och faktist enstaka moln på himlen som kommer och går. Mina kinder kliar efter vad jag misstänker är nån sorts rödvinsallergi (herregud, har ni hört nåt värre..). Kroppen börjar bli klibbig så snart är det väl dags för andra duschen för idag. Shortsen är fläckiga av torkade spyor och bikiniöverdelen nuförtiden alldeles för liten. Och nu vaknade han, heippa.
...även om de är rätt få för en 5 veckors bebis! Usch direkt dåligt samvete för att jag skriver så, men så är det... Såå korta känns de där stunderna då han skrattar, "leker" med sina kramisar och ligger nöjd. Kanske den här nyföddhetsperioden inte är nåt för mig. Jag vill ha kontakt och kommunikation! Sen detta med att vyssja en bebis till sömns. Puh. Det är verkligen inte nån njutning. Det är också en utmaning för mig att vara rutinlös, har jag märkt. Låter himla negativt och otacksamt, usch..
Nå, lite positivt finns det också:
- han är ingen kolikbebis
- han utvecklas och orkar vara vaken allt längre
- hans ljudande utvecklas (från korta vokalljud till allt längre, mer varierade och frekventare vokalljud och gurgelljud)
Vår T gillar mest då han får vara i famnen och gå runt och titta på saker. Gillar inte att sitta i famnen stilla i en stol och gillar allra minst att sitta själv i sittern. Han tycker också om att ligga långa stunder på skötbordet och titta i taket, fäkta med armarna, titta ut genom fönstret...
Jag såg honom där han satt mittemot mig på en stol. Gammal och hopkrupen med båda händer knutna och vilade i sitt knä. Små ögon, liten näsa, vitt hår. Stora glasögon med guldfärgade bågar. Han var klädd i en vit, nopprig polyesterskjorta med små prickar på och beige bomullsbyxor med pressveck. Skor i ljusgrått läder med flötad ovansida och strumporna i alltför mörk nyans för att passa med de ljusa skorna och byxorna. Så lugn och stilla i väntan på sin tur. Men det som ögonen egentligen fastnade på var en stor suddig tatuering med två hjärtan, pil och något bakgrundsmotiv på ena armen. Den hörde inte riktigt hemma där, eller så gjorde den det. Denna gamla man har nog seglat över de sju haven och mer, fantiserar jag. Det blev hans tur och han klev upp och gick med oväntat raska steg in genom sjukhusdörren. Kom efter en stund ut igen i lika snabb takt och försvann ut genom dörren. Meddetsamma inte alls lika gammal och grå.
Som om det inte vore nog med bäbisnack här nuförtiden så tänkte jag skriva ett par rader om förlossningen.
Generally speaking så tog den ner mig på jorden med en duns och där ligger jag ännu. Jag har fått ett nytt personlighetsdrag som heter ödmjuk. Gone är den där tuffa bruttan som trodde att hon kunde besegra världen. Kanske har hela föräldraskapet har en del i det också, inte bara förlossningen.
Min förlossning tog nästan 30 timmar. Jag var totalt utmattad, och det redan drygt 10 timmar innan han kom ut. Värkarna var ineffektiva. Epiduralen funkade inte trots att den lades två gånger. Lillen låg fel med huvet och kom till sist ut med sugklocka. Efter att han kom ut fanns förstås ingen smärta i världen, trots att jag var allt annat än hel och välbehållen rent fysiskt. Lillen mådde fina fisken och behövde inte ens bli undersökt av barnläkare, som annars verkar vara kutym då man varit tvungen att använda sugklocka. Jag blev tillfixad på intensiven efteråt, där jag kände mig som världens ynkligaste mänska och bad sköterskan paja mig i håret. Jag gick på traumasamtal efteråt.
There. Nu har allt dock lagt sig och en ny förlossning känns inte alls lika avlägset. CRAZY. C R A Z Y.
Nå hej, här sitter jag bland öar och skär, nånstans mittemellan.
Här bjuds det nu som då på godbitar ur mitt liv med en skön sambo, litet hus och vår krabat född i juni 2010. Det låter mycket mer vuxet än det egentligen är. I själen är jag fortfarande fem år gammal och springer helst barfota i gräset hela dan.
